Ja bara den inledande meningen låter ju helt sjuk, för så gör man ju inte bara. Men ibland måste man ju, man får sätta känslorna åt sidan på nåt vis. Det är ju jättedumt att kalla sig uppfödare om man av känslomässiga skäl måste behålla alla hästar ,för det går ju helt enkelt inte, det tror jag alla förstår. Det är dyrt att ha hästar och pengarna måste ju räcka till mer än bara hästmat, dessutom räcker inte tiden till att för många heller då jag måste jobba för att ha råd med både hästar och att familjen ska ha mat o kläder o kanske lite annat emellanåt :)Dessutom vill man ju framåt med sin uppfödning, man vill komma vidare, köpa in nya linjer. Jag vill oxå ha möjlighet att behålla avkommor, det är ju oxå lite av själva poängen att få fram bra hästar åt sig själv och lite extra roligt att tävla dom som man själv står som uppfödare till och då måste ju hästantalet hållas på en rimlig nivå. På grund av ovanstående har jag nu satt ut världens bästa La Luna till salu och det är med svidande hjärta kan jag säga. Det blir ju givetvis endast en försäljning till någon som verkligen är värd henne men det kommer ändå bli svårt känner jag.Jag red henne igår och borsett från att det blev snöplatåer under fossingarna så var det verkligen skitkul att rida henne -som vanligt.  Hon är nog den mest allsidiga hästen jag känner, hon är verkligen allround både när det gäller grenar och till vilka hon passar, alla kan rida henne. Det är henne man sätter upp kompisar och barn på för då vet man att dom sitter kvar.. Det bästa hade varit (bortsett från att behålla henne själv då) om någon kompis köpte henne så jag kunde få hälsa på henne då o då och veta hur hon har det hela tiden.Med henne kommer jag skriva in i kontraktet att jag ska ha förköpsrätt om hon blir till salu någon mer gång, det känns iaf en millimeter bättre. Men nu ska man inte deppa ihop redan nu, hon är ju inte såld än och som sagt, det är bara den rätta som får köpa, det är ju faktiskt min häst och jag som bestämmer.Ha en skön söndag!Kram, Des.