Ja då var jag igång igen då, det går ju liksom lite i ryck det här med att blogga. Vissa dagar undrar jag om det finns nån mening med att blogga egentligen??
Jag har läst nånstans " Alla vill skriva -ingen vill läsa" det kanske är så, man sitter där o vräker ur sig men ingen hör på, man tror att det är en kanal där man kan få skriva vad man har på hjärtat, om man har nåt kul att berätta eller om nåt hänt som man söker lite tröst och support hos dom som läser -men om ingen läser så är det ju ganska onödigt egentligen, ibland funderar jag på om det inte var bättre med det gamla sättet, att älta det man behöver över en kopp kaffe vid samma bord som den som vill ( eller som blir tvingad ) att lyssna.
Annars tycker jag egentligen om att blogga och har allt en del jag skulle kunna skriva om, största kruxet är väl att jag inte hinner o då blir det mer rapporter än nåt vettigt bloggande, som nu tex, en massa gnäll att man inte har tid o bla bla bla ja sånt som dom ev läsarna säkert tycker är supertråkigt att läsa.
Jag får många uppslag o ämnen att skriva om av mina kunder och ibland undrar jag om jag inte har världens bästa jobb?!? Visst har det oxå sina baksidor men det har väl alla jobb, det som är så härligt är ju alla goa människor man lär känna och man får ju skratta en hel del om dagarna, för dom flesta har alltid nåt kul att berätta, nåt klokt att förtälja, sorgliga och allvarliga saker och en hel del skvaller och precis allt som hör till. Det är skithärligt att ha vänner i alla åldrar en av dom som alltid får mig att skratta så tårarna rinner är en bra bit över 60 år.
Som sagt, jag önskar jag hade tid att blogga om allt kul jag får höra om dagarna, ja och om allt sorgligt för den delen. Självklart är det lite som hos doktorn, allt som sägs stannar mellan mig och kunden men man får många bra uppslag att skriva om. Visste ni att förr i tiden var det jättevanligt att frisörer var alkoholister och ofta deprimerade då dom tyngdes av alla andras problem, dom var dåtidens psykologer och hade ingenstans att göra av alla tankar utan belastade sig själva i ett självdestruktivt beteende...sorgligt tycker jag då jag som sagt för det mesta skrattar med kunderna. Kanske beror det lite på hur man är själv? Nu för tiden finns det ju oxå riktiga psykologer o vi får väl hoppas att dom som verkligen behöver proffshjälp på det planet går till en sån. Men visst får man vara en lyssnare många gånger och jag tror att det är det dom flesta behöver, nån som hör på helt enkelt...inget märkvärdigt i det, det vill nog alla, att bli hörda o sedda utan att för den sakens skull kräva mer plats än nån annan.
Nä nu ska jag ta ett glas rött o ladda upp mig innan jag ska ut i kylan o ta in alla kameler.
Ha en bra fredagkväll!